Inuti snökupan på pappas skrivbord fanns det en pingvin med rötvitrandig halsduk.
När jag var liten brukade pappa lyfta upp mig i sitt knä
och sträcka ut handen efter glaskupan.
Sedan höll han den upp och ner och lät all snön samlas i taket innan han
med en snabb rörelse vände på den igen.
Så satt vi båda och tittade på snön som sakta föll  över pingvinen.
Jag tänkte på att pingvinen var ensam där inne och därför tyckte jag synd om honom.
När jag talade om det för pappa sa han: Du behöver inte tycka synd om honom.
Han har det bra.
Han är instängd i en perfekt värld.